FÖR MODER JORD

När jag i mitten av mina 20 befann mig på resande fot i Argentina för att avsluta min uppsats hamnade jag i byn Tilcara. Byn ligger insprängd i i Andernas norra delar och lika oansenlig som byn var, lika magiska var de väldiga bergen som omringade den. Av en händelse korsades mitt uppsatsskrivande av en man med hästgård som erbjöd turridning till de få turister som lyckats virra sig dit. Ville jag kanske följa med? På en dagstur på hästryggen i Anderna? Si, por favor!

I gryningen följande dag bar det av, hästarna var små och seniga men westernsadeln bekväm. Hjälm? No, no. Säkerhetsväst? Fniss! En cowboyhatt fick jag låna som skydd mot solen och kokablad att tugga på. De hjälpte mot höjdsjuka. Vi red hela dagen. På ena sidan de smala stigarna sprängde bergsväggen upp så tätt att jag kunde stryka dess skrovliga yta med handen. På andra sidan störtade berget ner i djupa raviner. Trots en icke helt utvecklad framlob, omgiven av äventyr och obeskrivlig skönhet var jag smärtsamt medveten om att ett litet felsteg från hästen bjöd på en enkel biljett ner i ravinens vassa botten.

Jag har aldrig, varken förr eller senare känt mig så levande och så nära döden på samma gång. Vid ett tillfälle blev det för mycket, jag gled av hästen och ställde mig tätt, tätt mot bergsväggen. ”Sofia, El caballo conoce el camino mucho mejor que vos”. Sofia, hästen kan vägen mycket bättre än du.

Medan jag andades små, små andetag tvingades jag inse att han hade rätt. Detta var inte min domän, men hästens nätta hovar kunde stigarna som sin egen ficka och utan tvekan miljoner gånger bättre än en stockholmstjej i för stor cowboyhatt. Belöningen när vi nådde den böljande dalgången och hästarna släpptes fram i flygande galopp var fullkomligt magisk.

På vägen tillbaka köpte vi getost från ett gammalt par som bodde på berget tillsammans med sina getter. Deras enkla boning var inte högre än en och halv meter. Precis lagom för det vänliga paret att kunna stå upprätt. Osten intogs vid en lägereld i skymningen tillsammans med hästgårdsägaren och några andra Tilcarabor. Frånvaron av elektriska ljus bjöd på en stjärnhimmel som skulle fått Benjamin Syrsa att ödmjukt lyfta på hatten och pila tillbaka genom julkortet.

Kanske var det stjärnorna, dagens nära döden upplevelse, eller det argentinska rödvinet men där och då, fylldes jag av en intensiv känsla av närhet och respekt för naturen. I tanken bugade jag mig ödmjukt inför Andernas väldiga siluett i ett fåfängt försök att hantera min litenhet. 

Varför berättar jag då denna historia i en blogg som handlar om biologisk mångfald i trädgården? Jo, innan vår måltid tog sin början hällde byborna en skvätt vin på marken med orden ”para tierra madre”. Till moder jord. Vinet var ett offer för att visa moder jord tacksamhet och respekt för att hon givit oss vinet, osten och för vi fått spendera ytterligare en dag i hennes domäner.

Skulle jag en under en grillmiddag hälla rosévin på grannens gräsmatta och tacka moder jord för middagen skulle helt säkert väldigt få hänga på. 

Och nej, vin på gräsmattan är inte lösningen på dagens enorma klimatutmaningar men det är en symbolisk handling som vittnar om respekt och förståelse för vårt totala beroende av naturen och de gåvor ekosystemen dagligen förser oss med.

Hur kommer det sig egentligen att vi tagit oss rätten att bara kan ta och ta och aldrig ge någonting tillbaka? När tappade vi förståelsen för vårt beroende av naturen och hur kan, i generella termer, tio miljarder människor kollektivt och dagligen driva rovdrift på planeten utan att ge någonting tillbaka?

När slutade vi förstå att naturen är en förutsättning för mänsklighetens varande. Att utan naturen är vi absolut ingenting. Vi kan inte ens finnas till.

Kanske måste man leva nära naturen för att förstå dess storhet och hur beroende vi är av den. Att driva en hästfarm i Anderna är få förunnat men jag är övertygad om att det räcker med en trädgård. Om vi tillåter oss att känna förundran över hur humlans pyttevingar får den bulliga kroppen att flyga, över fågelsång som vaknar med gryningsljuset, nektarfyllda dofter en sommarnatt, en bris som smeker kinden, ett litet, litet frö som blir till en 2 meter hög solros, den rika smaken av egenodlade grönsaker, doften av förmultnade blad som tack vare miljarder mikroorganismer förvandlas till näringsrik jord redo att husera nya växter. Då tror jag att vi är en bra bit på vägen.

Det finns också oändligt med möjligheter att ge tillbaka till naturen genom din trädgård. Kanske starta en kompost och skapa näringsrik jord som daggmaskar och andra jordlevande kryp kan leva väl av. Låt en hög med löv ligga kvar och ge en sömning igelkott en trygg sovplats under vintern, plantera ett blommande träd som ger pollinerare mat och småfåglarna en trygg utkiksplats. Säg stopp och belägg när grannen använder bekämpningsmedel.

Detta är ingen rocket science, det är inga nya revolutionerande rön. Det är bara lite hederlig kärlek och respekt. Inte ska väl det vara så jävla svårt?!